5 Utdöda djur

Ett djur anses utrotat när det inte finns fler levande arter. Alla djur som listas som hotade på IUCNs röda lista riskerar att bli utdöda i framtiden. Flera faktorer leder till artutrotning, bland annat: jakt, destruktion av livsmiljöer och klimatförändringar. Nedan listar vi fem djur som på ett eller annat vis deklarerats utdöda.

1. Kvagga (Quagga) – Utdöd 1883

Kännetecken

Kvaggan hade en fysionomi som i stora drag liknade stäppzebrans, men kroppens färgteckning skilde sig markant från denna. Kvaggan hade vita eller ljust gulbruna ränder mot mörkbrun botten till största delen på huvudet och halsen. Ränder kunde också finnas på främre delen av bålen men de tonade successivt bort närmare bakkroppen som för övrigt var brun eller mörkt brun. Benen och bukpartiet var enfärgat vita.

Utbredning och utdöendet

Kvaggan hade i Sydafrika och angränsande regioner ett större utbredningsområde och enligt gamla berättelser var den ganska talrik i regionen under 1600-talet. Vid denna tid började den intensiva jakten och årligen sköts tusentals individer. Nybyggare från Europa betraktade kvaggan som en konkurrent till sin tamboskap. Å andra sidan hade Sydafrika status som jaktparadis där välbärgade personer fick jaga för nöjets skull. Omkring 1850 var kvaggan utdöd söder om Oranjefloden. De sista individerna levde i Oranjefristaten men även dessa blev skjutna. Dessutom var året 1877 mycket torrt och efteråt listades arten som utdöd. Den sista individen i fångenskap, som var född i frihet, dog den 12 augusti 1883 i Amsterdamsdjurpark Artis, Nederländerna.

Trots allt finns oklarheter över den rätta tidpunkten. En tysk militär som 1901 var anställd i Tyska Sydvästafrika (idag Namibia) skrev att han iakttog flockar av kvagga i området. Men likaså berättade han om jakten på dessa djur. Människorna dödade kvaggorna för att de åt upp skörden.

Många Kvaggor fångades och skickades till Europa, där de visades i djurparker. En man vid namn Lord Morton gjorde ett försök till att rädda arten från utrotning genom att starta uppfödning i fångenskap. Dessvärre lyckades han endast få en hane, som han desperat avlade med hästar. Detta i sin tur skapade en hybrid mellan häst och kvaggan som hade ett utseende av zebraliknande ränder på ryggen och bakbenen. Mortons sto såldes som vid ytterligare avel resulterade i avkommor som igen hade zebraränder.

Försök till att återinföra Kvaggan

Kvaggan blev den första utdöda arten att bli DNA-analyserad. Analysen visade att arten är nära besläktad med Zebran. Efter att detta upptäcktes inleddes ett projekt för att skapa en Kvagga-liknande zebrapopulation, så kallade nykvaggor. I början av 2006 ansågs tredje- och fjärde generationens djur som producerades av projektet att se ungefär som bilder och bevarade exemplar av Kvaggan. Utförandet är kontroversiell, eftersom de avlade zebrorna, kommer att likna kvaggan endast i yttre utseende, men kommer att vara genetiskt annorlunda. Tekniken att använda återställd DNA för kloning finns ännu inte, men vem vet, en dag kanske vi får se Kvaggan vandra i den afrikanska savannen!

2. Pungvarg (Thylacine) – Utdöd 1936

Kännetecken

Pungvargen och andra arter från samma släkte, som dog ut ännu tidigare, nådde en kroppslängd (huvud och bål) av 85 till 130 cm. Vikten varierade mellan 15 och 30 kg. Kännetecknande var 13 till 19 svartbruna tvärstrimmor över den ljusgrå till gulbruna ryggen och främre delen av svansen som var lång och tjock och påminner om känguruns. Undersidan var ljusare.

Pungvargen ska ha haft ett underligt sätt att gå på och kunde när den jagade stå på bakbenen likt en känguru för att få överblick av landskapet. Till skillnad från de flesta hunddjur, som jagar genom att springa ifatt bytet i en kort jakt, anses pungvargen ha jagat genom att trötta ut sina byten under en längre jakt. Lätet har sagts vara gutturalt, som ett slags hostningar.

Pungvargens byten var känguruer och mindre däggdjur samt några fåglar. Den var skygg för människor och ansågs inte som aggressiv.

Utbredning och utdöendet

De brittiska nybyggarna förstod inte vilket sorts djur de såg. Först trodde nybyggarna att den var en avlägsen släkting till hunden/vargen och inte ett pungdjur. Pungvargen, eller den tasmanska tigern, är ett i raden av djur som förmodligen dött ut på grund av människans oförståelse och rädsla. Under mitten och slutet av 1800-talet utgavs statliga skottpengar för varje skjutet exemplar. Detta beroende på att pungvargen anklagades för att riva får i stor omfattning. Detta tros dock ha varit överdrivet då tecken tyder på att pungvargen oftast åt andra mindre djur.

Arten är klassad som utrotad, men fortfarande rapporteras det om människor som säger sig ha sett djuret. Bland annat har det talats om att man ska ha funnit en död pungvarg 1965. Inga konkreta bevis på detta finns dock.

1936 dog det sista djuret i fångenskap i Hobart Zoo och senare uppgifter om att djuret setts har inte kunnat bekräftas. Arten förklarades dock inte utdöd förrän så sent som 1982. 1983 utlyste mediamogulen Ted Turner en belöning på 100 000 dollar för den som kunde bevisa att arten inte var utdöd.

3. Dront (Dodo) – Utdöd  ~1600

Kännetecken

Drontens utseende och skelett är kända dels från rikliga skelettfynd på Mauritius, dels genom att levande exemplar fördes till London på 1600-talet. Till färgen var dronten brungrå, med gulvita täckfjädrar på vinge och stjärt och med vitt bröst

Dronten kännetecknades av förkrympta vingar, vingfjädrar och stjärtfjädrar samt avsaknad av flygförmåga. De hade kraftig näbb som var längre än huvudet och i spetsen hakformigt nedåtböjd. Benen var grova.

I äldre beskrivningar anges drontens vikt med upp till 23 kg. Dessa värden togs troligen från individer som uppfostrades i fångenskap. Nya uppskattningar med hjälp av skelett från museer håller en vikt mellan 9,5 och 18 kg för mera trovärdig.

Historik och Drontens utrotning

Dronten levde på Mauritius som är en ö i ögruppen Maskarenerna öster om Afrika i Indiska oceanen. Precis som många andra endemiska arter som lever isolerade på öar, där de saknar naturliga fiender, så saknade den flygförmåga och även rädsla för människor. Därav kommer förmodligen det engelska namnet på dronten, dodo, från portugisiskans doudo. Det portugisiska ordet användes första gången på 1600-talet och betyder dum.

Mauritius upptäcktes först på slutet av 1400-talet. 1598 nämns det att dronten fanns i stor mängd på Mauritius men på mindre än 200 år hade sjömän och kolonisatörer förorsakat fågelns utdöende. Även många av de husdjur som fördes till ön ökade på slakten av dronten genom att dess bon plundrades. Vissa menar att detta var den enskilt största orsaken till att fågeln dog ut. Som föda ansågs drontens kött vara uselt men däremot använde man dess dun och fjädrar och åt dess ägg. Att fågeln avbildades som fet och tung kan bero på att avbildningarna visar övergödda fångade exemplar.

Idag råder det olika åsikter om när dronten dog ut eftersom de dokument som man funnit i olika arkiv kan tolkas på olika sätt. En orsak är att man tror att en annan utdöd flygoförmögen fågel som fanns på dessa öar under denna period också kallades dodaersen nämligen den röda rallen (Aphanapteryx bonasia). Många anser idag att dronten hade försvunnit från Mauritius på 1640-talet och att de sista dronterna slaktades av de sjömän som efter att ha förlist med sitt fartyg Arheim räddat sig upp på ön Ile d’Ambre. Rallen som också kallades dodaersen levde på samma ö och man tror att den dog ut på 1680-talet till följd av katter som introducerades på ön.

4. Perean Ibex (Capra pyrenaica pyrenaica) – Utdöd 2000

Kännetecken

Perean Ibex var det första däggdjuret som blev utdöd under 2000-talet. Rasen som befann sig i Spanien Sjönk drastiskt i antal under 1900-talet av okänd anledning, 1910 fanns det inte fler än 40. 1993 fanns det bara 10 levande Perean Ibex kvar och en plan för att rädda arten från utrotning startades, som aldrig lyckades. Den 6 januari 2000 hittades det sista överlevande exemplaret död under ett fallet träd med krossad skalle i Ordesas nationalpark, Spanien. Hon hade getts namnet Celia.

Utbredning och utdöendet

Hoppet är inte över! Flera embryon är sparade nedfrysta för framtida kloningsprojekt. Åtskilliga försök har gjorts och några Pyrenean Ibex har fötts men dött vid födseln av inre skador. Vem vet, någon gång i framtiden kanske vi får se en söt ”Pyrre” skutta omkring.

5. Kaspisk tiger – Utdöd 1970

Kännetecken

Kaspisk tiger eller persisk tiger (Panthera tigris virgata) är en underart av tiger som man kunde hitta i Iran, Irak, Afghanistan, Turkiet och Mongoliet. Trots att den har setts vid ett flertal tillfällen anses det att den utrotades på 1900-talet. Man tror att den dog ut under 1970-talet. Om den lever kvar, så är man ganska säker att den förekommer i små populationer i Afghanistan (upp mot 20 eller 30 djur).

Den kaspiska tigern är den tredje största tigerunderarten och den har en ganska satt och lång kroppsform med starka ben och ovanligt långa klor. Öronen är små och korta och den har en lång och tät päls. Färgen på en kaspisk tiger påminner om den bengaliska tigerns. En kaspisk tigerhane kan väga upp till 240 kilogram medan en hona kan komma upp till 135 kilogram.

Historia och artens utrotning

År 19 f.Kr. fick kejsare Augustus en kaspisk tiger i gåva i från den indiska ambassadören. Den blev den första kaspiska tigern som stred i de romerska arenorna. För romarna var den ganska lätt att få tag i eftersom den fanns vid Romarrikets östra gränser. De började att importera tigrar från Kurdistan, Persiska riket och Mesopotamien. I arenorna fick de strida mot gladiatorer och lejon som det numera utdöda europeiska lejonet.

Under 1900-talet arbetade den ryska regeringen mycket aktivt med att försöka utrota den kaspiska tigern. De hade startat ett program för att göra ny mark att bosätta sig på och det fanns inte något utrymme för tigern i deras planer. Regeringen gav order till armén att döda alla kaspiska tigrar de stötte på runt Kaspiska havet.

Tigrarnas sista fäste i Ryssland var i Tigrovaya Balka och där såg man den sista tigern vid mitten av 1950-talet. Att veta exakt när den kaspiska tigen utrotades är inte möjligt, och det har förekommit rapporter om att det fortfarande finns kvar några djur i Afghanistan eller Turkiet.

Om det gör det så kan det i framtiden bli aktuellt att eventuellt ta DNA från en av dessa tigrar och på så sätt klona några djur och därefter kunna återskapa tigerarten.

(utdöda djur – Extinct animals)